Maria Teresa Báez Castro har hunnit bli 76 år och inser att hon egentligen aldrig har accepterat tanken på att ha lämnat hemlandet för att aldrig återvända.
-Det är mitt samvete som spökar och medger att hon har burit denna fråga inom sig sedan hon lämnade sitt hemland Chile för snart 45 år sedan.
Landet i fjärran på det södra halvklotet. Det landet därifrån många fick fly för sina liv.
Första gången jag fick träffa Maria Teresa var vid min vän Marias födelsedagsfest. Släkt och vänner hade samlats en mörk vinterkväll i en lägenhet i centrala Stockholm och glad och strålande i sin röda klänning dansade hon till salsamusik. Där och då fick jag veta att den energiska kvinna som utstrålade glädje och inre lugn var min väns mamma.
Året är 1944 när hon födds av en ung flicka och adopteras av dem som kommer att bli hennes föräldrar.
-Jag växte upp med mycket kärlek. När jag blev sex år fick jag träffa min biologiska mamma för första gången.Om henne pratades varmt under hela uppväxten och ganska snart förstår Maria Teresa alla svårigheter med att vara kvinna i denna värld och lovar sig själv att utan rädsla och med kärlek motstå alla hinder som kan uppstå på livets väg. Välmedveten om nackdelarna i att vara kvinna känner hon sig trots allt lyckligt lottad. Pappan uppfostrar henne med jämställda värderingar.
-Han lärde mig att kvinnor var lika intelligenta som män. Alla kunde uppnå samma mål, berättar hon nöjd.
Något börjar hända under tonåren. De valen hon nu tar kommer att prägla livets fortsättning.
Nyfikenhet på världen, rättvisan och kärlek till sina medmänniskor tar henne framåt. Med pappan går hon ofta till katolska kyrkan.
-Men jag vägrade vara delaktig i den kyrka som inte kunde lösa jämställdhetsproblemen så jag lämnade den när jag var 14 år trots att jag fortfarande trodde på de Tio Budorden, säger hon stolt om sitt beslut.
-Det är nu första gången jag blir trött på mina föräldrars attityd. De tyckte inte att sång och dans var något att satsa på. Det som jag tyckte om och hade gjort vid sidan av studierna.
Hon bestämmer sig dock för att fortsätta och det visar sig ganska snart att hon är duktig och har talang. Hon vinner flera tävlingar och får framträda inför större och större publik. Radio och tv blir hennes nya plattform där hon får ett ökat självförtroende och inser att hon kan lita på den starka inre kompassen.
-Mitt artisteri gick mycket bra och jag fick mycket kärlek men jag kände mig ensam ändå, berättar hon om den tiden.
Mitt i framgången och ensamheten börjar Salvador Allende sin första kampanj inför presidentvalet 1964.
Maria Teresa har nu hunnit bli 20 år. Hon är verksam i en musikgrupp där producenten erbjuder Allende att stödja hela valkampanjenmed levande musik. Plötsligt reser hon landet runt och ser glada människor som hoppas på en ny och bättre framtid.
-Det påminde mig om de långa vallfärderna till kyrkan för att tillbe den Heliga Jungfru, minns hon och fortsätter med att säga att det inte blev Allende utan Eduardo Freí som valdes. Livet börjar ta en ny fart och hon erbjuds ett skivkontrakt.
-Jag och en rocker skulle sjunga på varsin sida av skivan. Den blev inte av men jag inledde en romans med den sångaren. Vi gifte oss, jag började jobba på en advokatbyrå och lämnade min sångkarriär, minns hon.
Året är 1967 när hon får sitt första barn. Det är svårt i början men hon tror på kärleken. Hon får sitt andra barn medan mannen fortsätter sin musikkarriär. Kvällarna i ensamhet blir allt flera och snart finns knappt något gemensamt.
-Det var inte det livet jag hade drömt om. Men trots detta blir jag gravid med mitt tredje barn och så småningom får jag veta att han har en annan kvinna och med mycket bestämd och känslosam röst fortsätter hon
– Det tolererade jag aldrig och därför lämnade jag honom. Hon tillägger att tack vare hennes mamma var hon på banan igen två veckor senare.
Hon börjar jobba heltid för Jordbruksministeriet och läser till teaterregissör vid Chiles Universitet på kvällarna; helgerna ägnas åt barnen. Landet fortsätter på sin politiska kurs och under denna tid blir Salvador Allende vald till Chiles president
Hon har ett bra jobb, barnen mår bra och livet leker tills diktaturen sätter stopp.
Året hinner bli 1973 när Augusto Pinochet tar makten i landet genom en statskupp den 11 september. Den våren hade hon träffat en man som längtade efter familj och som hade likadana livsvärderingar. Modiga och med ideal skapar de ett gemensamt liv mitt i det turbulenta med orättvisor, rädslor och våld. Kampen mot diktaturen förenar de ännu mer. Tillsammans riskerar de sina liv för ett bättre land. Ett år efter statskuppen blir hon bortförd och utan att finnas med på någon lista över saknade blir hon inlåst i 8 dagar sittandes på en stol med förbundna ögon innan hon blir släppt.
-Det var inte tortyr. Andra fick elstötar och mycket värre, förklarar hon för mig och berättar att hon var en så kallad politisk fånge. Hennes partner får spendera 18 dagar i ett förhörscentrum innan han blir fängslad i 7 månader.
På vårvinter 1975 blir Maria Teresas livskamrat utvisad från landet efter fängenskapet. Senare den våren flyr hon med barnen också till Sverige. Med endast två resväskor lämnade de familj och vänner men också alla kärleksfulla relationer hon hade skapat under sitt aktiva och meningsfulla liv. De hade fått politisk asyl. De hade inte setts på nästan ett helt år.
I en stor lägenhet i Upplands Väsby börjar familjen anpassa sig till det nya livet och två år senare födds Maria, det fjärde och sista barnet. Pappan i familjen får ett bra jobb som fotograf för ett av stadens största museer och Maria Teresa börjar jobba nu för Migrationsverket och deltar samtidigt i flera aktivitetsgrupper där man hjälper ungdomar att integreras i det svenska samhället. Dessutom kommer de nu båda att aktivt jobba och hjälpa de som förföljs av diktaturen och som är kvar i landet. Senare kommer de även att jobba för olika radioprogram sponsrade genom den svenska staten till och för chilenare i exil, ”närheten”, heter programmet.
Det har nu gått 4 år sedan de landade för första gången i detta kalla men varmt välkomnande land. Livet pågår för fullt. Tanken på att återvända till Chile känns nu mera och mera avlägsen.
-Jag minns mamma som berättade hur förrådet i källaren var fullt med jackor och andra vinterplagg till alla flyktingar som brukade landa på flygplasten och med en lapp om Upplands Väsby och” familia Castro” kunde ta sig till oss, berättar dottern Maria som lyssnar på hur mamman pratar minnen.
-Eller om vitlöken och koriander som våra svenska grannar tyckte var så exotiska, tillägger Maria Teresa och skojar om att folket kunde ”lukta sig fram till deras hem”.
Livet går vidare och år 1980 bryter de upp, hon lämnar sin fasta anställning på Migrationsverket och mannen på museet. De åker till Moçambique där de ska hjälpa folket att utveckla landet. De återvänder därifrån fem år senare med endast två resväskor med sig men fyllda av nya och oförglömliga erfarenheter och massor av vänliga handlingar bakom sig.
-Det var så lärorikt för barnen. Det är bara kärlek som består och som livnär dig, inget annat, avslutar hon innan hon tillägger med sorgsna ögon,
-Men vet du?… jag längtade ändå hem, hem till mitt Chile.
1985 blir denna resa verklighet. Det hade gått 10 år sedan hon flydde landet. Hon åkte ensam. Hennes partner hade fått ett L på passet från den chilenska staten, med det fick man inte komma in till landet.
-Det blev mycket svårt. Jag mötte ett helt annorlunda land, säger hon med en ledsam blick och där och då inser jag att jag vill ha flera samtal med henne då vi bara har hunnit halvvägs.
Text: Eulàlia Quintana Foto: Maria Robinson
